F som i...

... flätor. Min favoritteknik. Jag undrar hur den första som kom på idén tänkte. Hur kommer man på tanken att ta undan ett par maskor och sticka dem lite senare? Fint blir det i alla fall, från de allra enklaste flätorna till de mest komplicerade trasselmönstren. En stor fördel är också att jag både tycker att det är jättesnyggt och jätteroligt att göra. Det sammanfaller inte alltid inom handarbetets värld. (Jag tycker till exempel att det är jätteroligt att virka små runda spetsdukar. Jag säger inte mer om det.)

Det finns mängder av mönster med flätor jag drömmer om att sticka så smånigom. För att bara nämna några: Sockorna Cable net med små små flätor kors och tvärs, halsduken Palindrome som har flätor som är likadana på baksidan, finska långkoftan Louhi och förstås underbara tröjan Rouge.

På senare tid har jag också lärt mig att sticka flätor utan att ta hjälp av en extrasticka. Jag är inte helsåld på metoden men ibland tycker jag att den underlättar betydligt. Det är i alla fall väl värt att prova - kolla t ex på Wendys lektion om du inte vet hur man gör!

E som i...

... egocentrisk. Något jag ibland kan önska att vore i lite större utsträckning när det gäller stickning. Nu när jag hade stickat färdigt mormors sjal hann jag faktiskt göra färdigt en halsduk till mig och börja på ytterligare en, men sen kom jag plötsligt på en födelsedagspresent till som måste stickas. Den enda tröja jag har stickat färdigt i modern tid var till Peter. Garnet som jag hade tänkt skulle vara till en sak men som inte passade till det - kan jag sticka en julklapp till någon av det, kanske?

Nej, det är inte så att jag aldrig stickar saker till mig själv. Men ganska ofta känns sakerna till andra mycket viktigare. Personerna jag stickar till brukar bli så glada för sina saker. Det är nog där skon klämmer - jag är inte tillräckligt tacksam när jag får något hemstickat av mig!

D som i...

... Deep V Argyle Vest. En av mina drömstickningar, men samtidigt en av dem jag drar mig mest för. Eunny Jangs rutiga slipover är fantastiskt snygg men många verkar ha haft problem med både stickfasthet och passform. Inte är jag världsbäst på tvåfärgsstickning heller. Garnet, 2-trådigt plädgarn från Kampes i naturvitt och mörkbrunt, ligger i en byrålåda sen i somras. När ska jag våga börja?

C som i...

... Clapotis. Succé och fiasko.

För Knitty och designern Kate Gilbert kan man inte prata om annat än succé. Clapotis är ett av de allra mest stickade mönster som finns. På Ravelry finns i skrivande stund 4534 stycken. Bara halvvantarna Fetching slår det. Vad är hemligheten? Tja, det är ett enkelt möster men samtidigt är slutresultatet olikt det mesta andra. Det fungerar utmärkt till alla de där vackra flerfärgade garnerna som är så oemotståndliga i sina nystan och härvor men ofta lite svåranvända. Inte heller ska man bortse från tjusningen i att få tappa maskor med flit.

Fiasko blev det för min del. Mitt försök till Clapotis är något av det sämsta jag har stickat och det finns mer än en anledning att undra hur jag egentligen tänkte. För det första köpte jag för lite garn. Jag hade noggrant antecknat hur många meter jag skulle behöva och huvudräkning är normalt sett inget problem för mig. Trots detta hade jag bara hälften så mycket som det skulle vara när jag kom hem. Min hypotes om hur detta kunde gå till är att jag lyckades lura mig själv att det antal nystan jag hade räknat fram kunde delas med två, eftersom det var 100 g i varje. Garnvalet kan man också ha synpunkter på. Det här var några år sedan och jag hade inte hunnit få smak för lyxgarn än så valet föll på ett allt igenom syntetiskt garn från Patons. Jag skäms inte alls för att tala om att jag fortfarande tycker att det är ett ganska trevligt garn, men att drapera sig elegant är kanske inte akrylens starkaste sida. Särskilt om man som jag använder stickor 5 till ett garn avsett för stickor 7.

Det är i alla fall lätt att justera storleken på Clapotis genom att lägga till eller dra ifrån mönsterrapporter, så jag stickade envist vidare trots att jag hade för lite garn. Resultatet blev en kort och bred historia i en storlek som i bästa fall skulle kunna kallas knäfilt. Den är för kort för att ha om axlarna och för tjock för att vira runt halsen. Jag har inte ens fäst trådarna och nu ligger den bara i en sorglig hög och väntar på bättre tider. Förr eller senare ska jag väl repa upp den och använda garnet till något annat. Och förr eller senare ska jag väl sticka en praktiskt användbar Clapotis.

B som i...

... blockhusruta. Jajamen, idag blir det lapptäcken istället för stickning.

Ibland ställs man inför en viss typ av hypotetiska frågor, ni vet: Om du bara fick äta en maträtt/sticka med en sorts garn/lyssna på en låt/ha en typ av kläder i resten av ditt liv, vilken skulle det vara? Oftast är det ju omöjligt att svara på, ibland kanske man kan tänka sig att göra en lista på tio. Men det slog mig för ett tag sedan att jag faktiskt skulle kunna leva med att bara använda ett enda lapptäcksmönster resten av livet utan att det skulle kännas som en alltför stor uppoffring. Just det, blockhusrutan.










Något ostruket exemplar.

Den är genial i sin enkelhet. Den kan göras hur stor eller liten som helst. Den slukar nästan vilka tyger som helst, stormönstrat, rutigt, randigt och annat som ofta har svårt att smälta in i lapptäcken. Man behöver bara klippa eller skära till remsor och det är jätteenkelt att sy många rutor åt gången. Och när man har gjort några stycken finns det så många sätt att kombinera dem på.































Provutlägg av delar till ett blivande överkast.

A som i...

... avig maska.

När man lär sig sticka börjar man i de allra flesta fall med räta maskor. Räta maskor, fram och tillbaka, och när man har fått in snitsen kan man producera riktigt prydlig rätstickning. Prydlig men variationslös. Om man börjar sticka runt istället för fram och tillbaka får man slätstickning, men det är ungefär så rafflande det blir.

När man väl behärskar den aviga maskan öppnar sig en hel ny värld av möjligeter. Resår! Mosstickning! Rutor! Ränder! Motiv! Med rät och avig maska har man två alternativ, 0 och 1, svart och vitt, yin och yang. Vilket mönster man än kan komma på att rita genom att sätta kryss i rutorna på ett rutat papper kan man sticka.









De olika texturerna man kan få fram med enkla mönster är fascinerande. Den elastiska resårstickningen. Den knottriga mosstickningen som är så vacker i tweedgarn. De bulliga tvärränderna man får om man växlar mellan rät- och slätstickning. Man kommer långt med bara två olika maskor.









Dessutom är insikten om att en avig maska bara är en rät maska sedd från baksidan och tvärtom ett av de riktigt stora kliven i att lära sig sticka. När man har fattat hur det hänger ihop, när man kan se på en maska om den är rät eller avig och kan lista ut hur man ska sticka den nästa gång för att få det mönster man vill, det är då man börjar förstå stickning.









Den räta maskan må vara enklast och mest lättillgänglig, men utan sin aviga motsats blir den bara platt och trist.